Om mitt liv var en film..

...skulle ett romantiskt ljust falla i restaurangen där Lars friade. Han skulle falla på knä, ta upp en gammal släktring nedärvd i generationer och jag skulle fälla en tår och säga att det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Hur såg verkligheten ut? Vi åt en toppmåltid och Lars hade en fin utläggning om livet, kärleken och framtiden. På vägen ut låg en jättelik New Foundland-hund. Vi såg det som ett gott tecken. Sedan drack vi massor med champagne med paret S.

...skulle snabba klipp visa varadgsrummet jag och min mamma. Vi har båda pratat om bröllop sedan barnsben. Vi har högar med urklipp och tidningar omkring oss. Vi ser lätt förtvivlade ut. Musiken stegras. Vi bråkar lite och kramas lite. Musiken blir mer harmonisk. Det kommer bli bra det här.

Hur såg verkligheten ut? Faktiskt något åt det hållet. Bridezillavarning på att jag spenderat alldeles för många timmar hemma på kvällarna med en powerbook i knäet rekandes blommor, frisyrer, ringar m m är lite för osexigt i filmvärlden. Och just det, vi har aldrig pratat om bröllop innan. I alla fall inte de som eventuellt kunde vara aktuella för min del

...Jag provar klänningar, frisyrer, smink, blommor, ringar. Allt faller på plats och jag kommer med hjälp av en VLCD-kur givetvis bli längre, smalare, få större bröst, vitare tänder och mindre fötter.

Hur ser verkligheten ut? Blandat och malet kanske man skulle säga! Klänningen finns och är fin, resten är verkligen inte klart. Och den där VLCD-kuren (tänk klipp dag-för-dag där huvudpersonen kämpar och såklart lyckas) vet jag inte riktigt hur det komemr gå med..

...skulle vi leva lyckliga i alla våra dagara med våra tre barn, chocolate labs' och det stora fina huset som vi givetvis renoverar helt själva enligt miljövänliga metoder.

Hur ser verkligheten ut? Att bli friad till förändrade hela relationen. Ibland känns inte bröllopet längre nödvändigt, vi har ju valt varandra tillsammans. Jag ser fram emot att kunna samla alla våra nära och kära och ha den bästa festen någonsin, fast det är lite trist att jag inte kommer kunna stanna till sist själv.. eller ha efterfesten.. Och det där med barn, det får vi väl se hur det blir med det. En liten hund eller tre kan vi nog klämma in i vår lägenhet.