27 mars 2008

Den där tonårsångesten

Ibland när jag vänder kosan mot staden på västkusten där jag spenderade mina svartklädda tonår möts jag redan vid stadsgränsen av spöket från Tonårsångesten. Inte varje gång, men lite då och då. Det spelar ingen roll att jag flyttat utomland och hem igen, kaskat från kust till kust och kust åter och passerat både 20- och 30-strecket, lilla tonårsångestspöket lurar bakom en krök, en sen kväll och dyker upp när man minsta anar det.

Vad föranleder ett inlägg om tonårsångest? Annina Rabe. Så enkelt, så snabbt sammanfattar hon allt det där som är så jobbigt. Fortfarande. Hennes decennie var tidigare än mitt, och platserna något mer världsvana men vad gör det. Tonårsångesten visar alltid samma ansikte, i alla fall då, när sverige fortfarande kändes så hopplöst ute, borta, avskiljt. Det var inte länge sedan allt som stavas popkultur var tvungen att stämplas med Import för att alla verkligen skulle fatta, eller att vänner och bekanta som reste till kontinenten tvingades till köp som enbart kan motsvaras av östblockets längtan efter västeuropas hyll-fyllare. Det var tider. Tur att de passerat.

Ni har nog gissat vad det handlar om. Boken heter Någon sorts exstas. Mannen Johan Kinde.

Inga kommentarer: