Berg- och dalbana

Att livet går upp och ner, fram och tillbaka är inget nytt. Just nu känns det mer än någonsin i magen. Ena dagen känns allt klappat och klart, excel-bladen väntar på att fyllas med grön färg och issues blir lösta. Men så kommer de där stunderna när det känns som fritt fall. Som till exempel när jag insåg att Simon fyller trettio snart - och då kommer jag vara gift. Och nästa vintersäsong - gift. Och nästnästa lön - gift. GIFT! Sånt som föräldrar är. Och andra. Men jag? Ni fattar...

I den gamla rom-com filmen "Romy & Michelle's high school reunion" står de präktiga smalltown gravdimageprydda, lefthandring-försedda hemmafruarna där och säger "we're all maaaaaaarried" med nasal röst. Jag säger inte att något av det är fel, bara inte något som i mina ögon räknas som status. För livet är inte status, livet är ju till för att upplevas med sin älskade, sina vänner och familj, och saker som bröllop och bäbisar är väl en bonus - inte status [1]?

[1] Sedan finns det ju faktiskt en hel del trofé-barn som visas upp i tid och otid (och för all del en hoper likaledes trofémän och -fruar (Melaaaaaania Knaus)). Men som vi brukar säga, "det du inte lägger i tid på dina barn när de är små får du betala tusenfalt igen till psykologen senare". Det kanske gäller relationer generellt förresten...